Det värsta brottet i historien

Ekologi

Det värsta brottet i historien

Idag är de flesta stora djur på planeten jorden domesticerade husdjur som, lever och dör, som kuggar i hjulen i jordbruksindustrin. Jorden är hemvist för omkring 7 miljarder människor, som tillsammans väger omkring 300 miljoner ton. Det är också hemvisten för flera dussin miljarder husdjur - kor, grisar, höns och så vidare - vars totala biomassa är ca 700 miljoner ton. Däremot om du tog alla de stora vilda djur som finns kvar på jorden - alla pingviner, babianer, alligatorer, delfiner, vargar, tonfisk, lejon och elefanter - och sätter dem på en mycket stor våg, kommer de tillsammans väga mindre än 100 miljoner ton.

Försvinnandet av vilda djur är en katastrof av aldrig tidigare skådad omfattning, men den svåra situationen för planetens majoritetsbefolkning - bondgårdsdjuren - är anledning till lika stor oro. Under de senaste åren finns det en växande medvetenhet om de förhållanden under vilka dessa djur lever och dör, och deras öde kan mycket väl visa sig vara det största brottet i mänsklighetens historia. Om man mäter brott i den rena mängd, smärta och elände som tillfogas kännande varelser, är detta radikala påstående inte osannolikt.

Det är obestridligt att systemet av den moderna jordbruksindustrin är utformad till förmån för mänskligheten, och att djuren oundvikligen avslutar sina liv på slakteriet. Men gynnar också inte detta system även djuren på många sätt? Har inte kor och kycklingar det bättre under mänsklig omsorg? Trots allt får de all den mat, vatten och tak över huvudet som de behöver, utan minsta ansträngning. De är på liknande sätt skyddade mot rovdjur och sjukdomar. Och även fast det säkerligen är smärtsamt för en kyckling att avsluta sitt liv slaktad av en människa, hur är det värre än att slaktas i naturen av en räv eller en örn?

För att förstå varför denna tanke är bristfällig, och varför husdjurens villkor är enastående förfärligt, måste vi lita på de insikter i den nya vetenskapen om evolutionspsykologi. Ur evolutionär psykologi, är det största problemet med industriellt jordbruk inte slakt eller utnyttjandet av djur, utan bristen på respekt för deras subjektiva behov.

Ända sedan jordbruksrevolutionen, har levnadsvillkoren för husdjur bestämts av två huvudfaktorer:
1 Mänskliga begär. Till exempel, mänsklig längtan efter kött, mjölk, ull och muskelkraft.
2 Behovet av att säkerställa överlevnad och fortplantning hos djuren. Om en arbetshäst dör av utmattning eller en mjölkko inte producerar några kalvar, är detta dåliga nyheter för bönderna, som snart kommer att finna sig själva stå utan mjölk och utan någon att dra sina vagnar och plogar.

I teorin bör behovet av att säkerställa överlevnad och fortplantning av djuren ha säkerhetsställt deras välbefinnande. Men detta är inte fallet i praktiken. För det första behöver bönderna inte säkerställa överlevnaden och reproduktion av alla djur. Alltför ofta, lönar det sig att utnyttja en arbetshäst tills den dör, och sedan bara köpa en ny. Ännu viktigare är att medan det mänskliga jordbruket har ett intresse av att säkerställa överlevnad och fortplantning av husdjur, har den inget inbyggt intresse i att sörja för sina känslomässiga och sociala behov, om inte dessa behov är avgörande för överlevnad och fortplantning.

Men kan djuren ha emotionella eller sociala behov som inte är väsentliga för överlevnad och fortplantning? Hävdar evolutionsteorin inte att behoven utvecklas endast om de bidrar med något inom överlevnad och fortplantning? Här når vi problemets kärna. Enligt evolutionspsykologi har kor och höns känslomässiga och sociala behov utvecklats under miljontals år i det vilda, när de faktiskt var oumbärlig för överlevnad och fortplantning. Men under de senaste tusen åren, på ett ögonblick i evolutionära termer – har människor skapat ett konstgjort jordbrukssystem, vilket gör det möjligt för djuren att överleva och reproducera även när deras känslomässiga och sociala behov ignoreras. Men djuren fortsätter att känna dessa känslomässiga och sociala behov, och om dessa inte uppfylls, drabbas djuren hårt.

Till exempel är nötkreatur ett socialt djur, och kor och tjurar i det vilda måste veta hur man kommunicerar och samarbetar för att hitta mat, undvika faror, hitta en parningspartner och fostra sin avkomma. Unga kalvar måste därför lära sig normer och tabun av nötkreatursamhället, annars kommer de att misslyckas med att överleva och föröka sig. Kalvar, liksom ungarna av alla andra sociala däggdjur, måste förvärva de nödvändiga sociala färdigheterna genom lek. Evolution har därför inympat kalvar med en stark önskan att spela, och kalvar-precis som valpar, kattungar och mänskliga barn-bringar mycket tid med att spela och busar runt om du bara ger dem chansen.

Vad händer nu om vi låser in en ung kalv i en isolerad bur; ger honom mat, vatten och mediciner; och när han mognar utvinner vi hans sperma och inseminerar en ko? Ur ett objektivt perspektiv, behöver kalven inte längre leka och skapa sociala band med annan nötkreatur för att överleva och fortplanta sig. Men ur ett subjektivt perspektiv, känner kalven fortfarande en mycket stark längtan efter att leka och bilda sociala band. Om denna drift inte uppfylls kommer kalven att drabbas hårt. För ett behov som formats under miljontals år av naturens evolution, fortsätter husdjur att känna även när det inte längre är nödvändigt för deras överlevnad och fortplantning inom jordbruksindustrin.

Vid denna tidpunkt kan man fråga sig om djur verkligen alls har känslor och begär. Kanske kan vi föreställa oss att de känner saker - som en önskan att leka - eftersom vi felaktigt förmänskligat dem? Kalvar förmänskligas dock inte av att vi tillskriver dem känslor. Det bara "mammalianize" dem, vilket är helt tillåtet, eftersom de är däggdjur. Känslor och sinnesrörelser är mekanismer som utvecklats inom alla däggdjur för att uppmuntra adaptiva beteenden. De områden i den mänskliga hjärnan som är relaterade till grundläggande känslor som rädsla, ilska och mor-spädbarnsband är mycket lika dem vi finner hos andra däggdjur.

Faktum är att själva definitionen av däggdjur är baserat på det kärleksfulla bandet mellan mor och avkomma. Namnet "däggdjur" är hämtat från bröstkörteln, vilken producerar mjölk. En däggdjursmor har en sådan kärlek till sin avkomma att hon bokstavligen ger näring till dem med sin egen kropp och de kan inte överleva utan henne. Det är osannolikt att en däggdjursmamma som av någon anledning inte känner någon kärlek till sin avkomma, eller en avkomma som inte känner någon anknytning till mamman, för över sitt DNA till en kommande generation.

Den centrala roll känslor spelar för däggdjur bevisades redan på 1950-talet, i en serie av kända och hjärtskärande experiment som utförs av den amerikanske psykologen Harry Harlow. Harlow separerade apungar från sina mödrar bara timmar efter födseln. Aporna isolerades inuti små burar, varpå Harlow i var och en placerade en apunge och två "dummy mödrar". En var gjord av metalltrådar, och var försedd med en mjölkflaska från vilken apungen kunde suga. Den andra var av trä täckt med tyg, vilket gjorde att hon liknade en riktig apmamma, men den gav apungen ingen med mat alls.

På 1950-talet var de psykologiska studierna av alla djur, inklusive människor, dominerad av den beteendevetenskapliga skolan. Behaviorismen avfärdade betydelsen av känslor och hävdade att beteendet främst formas av materiella behov som mat och husrum. Därför antogs det att apungarna skulle hålla fast vid den närande metallmodern, och bortse från den karga trasan. Men till allas förvåning, visade apungarna en markant preferens för trasmamman, tillbringandes större delen av sin tid med henne. När de två mödrarna placerades i närhet till varandra höll ungarna i mamman gjord av trasor även medan de sträckte sig för suga mjölk från metallmamman.

Harlow misstänkte att ungarna gjorde det för att de var kalla. Så han monterade en elektrisk glödlampa inuti metallmamman som nu utstrålade värme. De flesta av apungarna fortsatte att föredra trasmamman. Uppföljande forskning visade att Harlows föräldralösa apor växte upp till känslomässiga vrak trots att de hade fått alla materiella behov uppfyllda. De passade aldrig in apsamhället, de hade svårigheter med att kommunicera med andra apor och led av höga nivåer av ångest och aggression.


harlo.jpg

En av Harlows föräldralösa apor klänger sig fast vid trasmamman även medan den suger mjölk från metallmamman.

Slutsatsen var oundviklig: apor måste ha känslomässiga behov och begär som går långt utöver deras materiella behov och om dessa inte uppfylls drabbas aporna hårt. Harlows apungar föredrog att tillbringa sin tid i händerna på den karga trasamamman eftersom de letade efter ett känslomässigt band och inte bara efter mjölk.

Under de följande decennierna har många studier visat att denna slutsats inte bara gäller apor, utan även andra däggdjur samt fåglar och kanske några reptiler och fiskar. Det medförde en revolution, inte bara i vår förståelse av djur, men även i vår förståelse av oss själva. På 1950-talet blev människobarn på barnhem uppfostrade under mycket strikta förhållanden som förutsatte deras materiella behov, men avfärdade deras känslomässiga behov. Barnen blev avskräckta från att leka och att ha för mycket kontakt med varandra eller med besökare, i syfte att begränsa oregerligt beteende och för att förhindra spridning av smittsamma sjukdomar. De psykologiska resultaten var katastrofala. Idag vet vi att för att leva ett lyckligt liv behöver människor i allmänhet och barn i synnerhet mycket kontakt med andra.

Men även fast vi vet detta fortsätter vi att låta miljarder domesticerade djur leva under samma villkor som Harlows apungar. Bönder skiljer rutinmässigt kalvar, ungar och andra djurungar från sina mödrar och lekkamrater, för att föda upp dem i isolering. Mejeriindustrin i synnerhet bygger på separationen av avkomma och moder. Kor, getter och får producera mjölk först efter att ha fött kalvar, ungar och lamm, och endast så länge som ungarna diar. För att fortsätta leverera djurmjölk, behöver en bonde att kon producerar kalvar, men måste sedan förhindra att kalvarna lägger beslag på mjölken. På industriella mjölkgårdar lever en mjölkko vanligtvis i cirka fem år innan den slaktas. Under dessa fem år är hon nästan ständigt gravid, och befruktas inom 60-120 dagar efter förlossningen för att bevara maximal mjölkproduktion. Hennes kalvar skiljs från henne kort efter födseln. Honorna föds för att bli nästa generation av mjölkkor, tillbringandes mycket av sin barndom isolerade i små burar för att begränsa risken för infektionssjukdomar. Hanarna överlämnas i köttindustrins omsorg.

Så ja, det industriella jordbruket tar hand om djurens materiella behov. Men den har inget inneboende intresse för deras känslomässiga och sociala behov. Resultatet blir lidande på en verkligt stor skala. Det kan diskuteras om detta verkligen är det värsta av alla brott som någonsin begåtts av mänskligheten. Men det är verkligen något som borde bekymra oss i stor utsträckning.