Det senaste kriget

Framtiden

Det senaste kriget

Vi lever i historiens fredligaste era. Internationella krig har sjunkit till en rekordlåg nivå. Med få undantag har stater efter 1945 inte längre invaderat andra stater för att erövra och införliva dem. Sådana erövringar har sedan urminnes tider varit den politiska historiens brödföda. Det var så de flesta stora imperierna skapades och så de flesta härskare och befolkningar trodde att det skulle förbli. Men erövringskrig som romarnas, mongolernas och ottomanernas kan i dag inte genomföras någonstans i världen. Efter 1945 har inget självständigt land som varit erkänt av FN erövrats och suddats bort från kartan. Begränsade mellanstatliga krig förekommer fortfarande ibland, och miljontals människor dör fortfarande i krig, men krig är inte längre normen. Många människor tror att de mellanstatliga krigens försvinnande är något unikt för de rika demokratierna i Västeuropa. Men i själva verket nådde freden Europa först efter att först ha brett ut sig i andra delar av världen. De senaste allvarliga krigen mellan sydamerikanska länder var exempelvis kriget mellan Peru och Ecuador 1941 och mellan Bolivia och Paraguay 1932–35. Och innan dess hade det inte förekommit något allvarligare krig mellan sydamerikanska länder sedan 1870–84 med Chile på den ena sidan och Bolivia och Peru på den andra.
Vi tänker sällan på arabvärlden som särskilt fredlig. Men sedan arabländerna blev självständiga har endast ett av dem startat ett fullskaligt krig mot ett annat (den irakiska invasionen av Kuwait 1990). Det har funnits en hel del skärmytslingar vid gränserna (till exempel mellan Syrien och Jordanien 1970), flera väpnade interventioner (till exempel Syriens inblandning i Libanon), många inbördeskrig (Algeriet, Jemen, Libyen) och en hel rad kupper och revolter. Men förutom Gulfkriget har det inte förekommit några fullskaliga krig mellan arabländer. Även om vi vidgar perspektivet och inbegriper hela den muslimska världen tillkommer endast ett exempel, nämligen kriget mellan Irak och Iran. Inga krig har förts mellan Turkiet och Iran, mellan Pakistan och Afghanistan eller mellan Indonesien och Malaysia.

I Afrika är det betydligt mindre rosenrött. Men till och med där är de flesta konflikter inbördeskrig och militärkupper. Efter att de afrikanska staterna blev självständiga på 1960- och 1970-talen har mycket få länder invaderat ett annat i förhoppning om att göra erövringar. Det har funnits relativt lugna perioder förr, till exempel i Europa mellan 1871 och 1914, och dessa har alltid fått ett tråkigt slut. Men denna gång är det annorlunda. Verklig fred är nämligen inte enbart frånvaron av krig. Det har aldrig funnits verklig fred i världen. Mellan 1871 och 1914 förblev krig i Europa en rimlig möjlighet, och förväntan om krig präglade generalers, politikers och vanliga medborgares tänkande. Sådana onda aningar hade slagit in under alla andra fredliga perioder i historien.

En järnlag för internationell politik lydde: ”För två närliggande statsbildningar finns alltid ett rimligt scenario som kommer att få dem att föra krig mot varandra inom ett år.” Denna djungelns lag gällde i det sena 1800-talets Europa, i det medeltida Europa, i det forntida Kina och i det klassiska Grekland. Om det rådde fred mellan Sparta och Athen 450 f.Kr. fanns ett rimligt scenario som innebar att de skulle föra krig mot varandra 449 f.Kr.

I dag har mänskligheten brutit med djungelns lag. Det finns äntligen verklig fred och inte bara frånvaro av krig. För de flesta statsbildningar finns inget rimligt scenario som leder till en fullskalig konflikt inom loppet av ett år. Vad i all världen skulle kunna leda till krig mellan Tyskland och Frankrike nästa år? Eller mellan Kina och Japan? Eller mellan Brasilien och Argentina? Någon skärmytsling vid gränsen kan kanske förekomma, men endast ett helt apokalyptiskt scenario skulle kunna leda till ett gammaldags fullskaligt krig mellan de båda sistnämnda år 2016, med argentinska pansardivisioner som stöter fram mot Rio de Janeiro och brasilianska bombmattor över Buenos Aires omgivningar. Sådana krig kan kanske fortfarande bryta ut nästa år mellan flera par av stater, till exempel mellan Israel och Syrien, Etiopien och Eritrea eller USA och Iran, men de är undantag som bekräftar regeln.

Denna situation kan naturligtvis förändras i framtiden. Och i backspegeln skulle dagens värld i så fall framstå som otroligt naiv. Men ur ett historiskt perspektiv är själva vår naivitet fascinerande. Aldrig tidigare har freden varit så förhärskande att människor inte ens kan föreställa sig krig.

Forskare har försökt förklara denna lyckliga utveckling i fler böcker och artiklar än du någonsin orkar läsa, och de har identifierat flera bidragande faktorer. Först och främst har krigets pris stigit dramatiskt. Nobels fredspris för att göra slut på alla fredspris borde ha tilldelats Robert Oppenheimer och hans kolleger som byggde atombomben. Kärnvapnen förvandlade ett krig mellan supermakter till ett kollektivt självmord och gjorde det omöjligt att eftersträva världsherravälde med vapenmakt. För det andra har vinsterna med krig minskat, samtidigt som priset har stigit. Under större delen av historien kunde statsbildningar berika sig genom att plundra eller annektera fientliga territorier. Större delen av rikedomen bestod i åkrar, boskap, slavar och guld och var därför lätt att ockupera eller plundra. I dag består rikedom huvudsakligen i humankapital, teknisk know-how och komplexa ekonomiska strukturer som banker. Den är därför svår att forsla iväg eller införliva i ens eget territorium.

Ta till exempel Kalifornien. Dess rikedom baserades ursprungligen på guldgruvor. Men i dag bygger den på kisel och celluloid: Silicon Valley och Hollywood. Vad skulle hände om kineserna invaderade Kalifornien, landsatte en miljon soldater på San Franciscos stränder och ryckte fram inåt land? De skulle inte vinna mycket på det. Det finns inga kiselgruvor i Silicon Valley. Rikedomen finns inne i huvudet på Googles medarbetare och Hollywoods manusförfattare, regissörer och special effects-genier. De skulle ta första bästa plan till Bangalore eller Mumbai långt innan kinesiska stridsvagnar rullade in på Sunset Boulevard. Det är inte en tillfällighet att de få fullskaliga krig som fortfarande utkämpas i världen, som den irakiska invasionen av Kuwait, handlar om platser där rikedomen är av det gamla materiella slaget. Kuwaits shejker kunde fly utomlands, men oljefälten låg kvar och blev ockuperade.