Religion utan Gud

Lycka

Religion utan Gud

Samtliga religioner som vi har diskuterat så här långt har ett viktigt gemensamt drag: de är alla inriktade på tron på gudar och andra över naturliga storheter. Detta är självklart för västerlänningar, som är bekanta
med monoteistiska och polyteistiska trosläror. Men världens religionshistoria kan inte reduceras till gudarnas historia. Under det första årtusendet f.Kr. började religioner av ett helt annat slag spridas i Afroasien. Nykomlingarna, som jainism och buddhism i Indien, taoism och konfucianism i Kina och de stoiska, kyniska och epikureiska lärorna i Medelhavsområdet, utmärktes av att de inte tog hänsyn till
gudarna.

Dessa trosläror vidhöll att den övermänskliga ordning som styr världen är ett resultat av naturlagar snarare än av gudomliga viljeyttringar och nycker. Några av dessa religioner baserade på naturlagar fortsatte att tro på gudar, men dessa gudar är lika underställda naturlagarna som människor, djur och växter. Gudarna har sin nisch i ekosystemet, precis som elefanter och piggsvin har sina, men kan lika lite som elefanterna ändra naturlagarna. Ett paradexempel är buddhismen, den viktigaste av de gamla religionerna baserade på naturlagar, som alltjämt är en av världsreligionerna.

Centralgestalt i buddhismen är inte en gud utan en människa, Siddhartha Gautama. Enligt den buddhistiska traditionen var Gautama runt 500 f.Kr. arvtagare till ett litet kungarike i Himalaya. Den unge prinsen tog djupt intryck av allt lidande han såg överallt. Han såg att män och kvinnor, barn och gamla, alla lider av inte bara tillfälliga olyckor som krig och pest utan också av ångest, missräkning och otillfredsställelse – allt till synes oskiljaktiga delar av människans lott. Människor strävar efter rikedom och makt, förvärvar kunskaper och ägodelar, avlar söner och döttrar och bygger hus och palats. Men oavsett vad de åstadkommer är de aldrig nöjda. De som lever i fattigdom drömmer om välstånd. De som har en miljon vill ha två; de som har två miljoner vill ha tio. Till och med de rika och berömda är sällan tillfreds. Även de plågas av ändlösa bekymmer tills sjukdom, ålderdom och död erbjuder ett bittert slut. Allt de har anhopat dunstar bort. Livet är ett meningslöst ekorrhjul. Hur kan man då undkomma det?

Tjugonio år gammal smög Gautama iväg från sitt palats mitt i natten och lämnade sin familj och sina ägodelar bakom sig. Han vandrade som hemlös vagabond genom norra Indien på jakt efter en väg ut ur lidandet. Han besökte olika ashram och satt vid guruers fötter, men inget befriade honom helt – någon otillfredsställelse återstod alltid. Han förtvivlade inte utan beslöt att på egen hand undersöka lidandet tills han fann en metod som erbjöd fullständig befrielse. Han ägnade sex år åt att meditera över människans kval. Till sist insåg han att lidandet inte orsakas av olyckor, sociala orättvisor eller gudomliga nycker. Lidandet har i stället sin rot i medvetandets beteendemönster.

Gautamas insikt var att oavsett vad medvetandet erfar reagerar det vanligen med att begära något, och begär är alltid kopplat till otillfredsställelse. När medvetandet erfar olust begär det att olusten ska ta slut. När medvetandet erfar lust begär det att njutningen ska bestå och intensifieras. Därför är medvetandet alltid otillfredsställt och rastlöst. Detta är tydligt när vi upplever något obehagligt, som smärta. Så länge smärtan varar är vi missnöjda och gör allt vi kan för att undvika den. Men inte ens när vi upplever lust är vi nöjda. Vi är antingen rädda för att njutningen ska försvinna eller hoppas att den ska intensifieras. Människor drömmer i åratal om att finna kärlek, men är sällan nöjda när de har funnit den. Vissa blir oroliga för att deras partner ska lämna dem, andra tycker att de har nöjt sig med alltför lite och att de kunde ha funnit någon bättre. Och vi har alla bekanta som lyckas känna både och.

Stora gudar kan bringa regn, samhällsinstitutioner kan svara för rättvisa och sjukvård och lyckliga tillfälligheter kan göra oss till miljonärer, men inget av detta kan förändra våra grundläggande mentala mönster. Till och med de största kungar är därför dömda att leva i ångest, ständigt fly från sorger och kval, evigt jaga större njutningar.

Gautama fann att det finns en utväg ur denna onda cirkel. Om medvetandet erfar något behagligt eller obehagligt och då helt enkelt tar saker och ting som de är, finns inget lidande. Om du känner dig ledsen utan att begära att ledsnaden ska försvinna, fortsätter du att vara ledsen, men du lider inte av det. Ledsnaden kan faktiskt vara berikande. Om du känner glädje utan att begära att glädjen ska dröja kvar och fördjupas, fortsätter du att känna glädje utan att förlora din sinnesfrid.

Men hur får man medvetandet att utan begär acceptera saker och ting som de är? Att acceptera ledsnad som ledsnad, glädje som glädje, smärta som smärta? Gautama utvecklade en rad meditationstekniker för att träna medvetandet att utan begär uppleva verkligheten så som den är. Genom dessa tekniker övas medvetandet att rikta uppmärksamheten mot frågan ”Vad erfar jag nu?” i stället för ”Vad skulle jag hellre vilja erfara?”. Det är svårt att uppnå detta medvetandetillstånd, men inte omöjligt.
Gautama grundade dessa meditationstekniker på en uppsättning moralregler som skulle göra det lättare att fokusera på den aktuella förnimmelsen och undvika att hemfalla åt begär och fantasier. Han undervisade sina anhängare i att undvika dödande, promiskuitet och stöld eftersom sådana handlingar med nödvändighet underblåser begäret (efter makt, sexuell njutning eller rikedom). När begärets eldsflammor helt har slocknat avlöses det av ett tillstånd av fullständig frid och upphöjdhet som kallas nirvana (som bokstavligen betyder ”eldens utslocknande”). De som har uppnått nirvana är befriade från allt lidande. De erfar verkligheten med yttersta klarhet, fri från fantasier och illusioner. Även om de fortfarande kan möta obehagligheter och smärta vållar sådana erfarenheter dem inget elände. En person utan begär kan inte lida.

Enligt buddhistisk tradition uppnådde Gautama nirvana och befriades fullständigt från lidande. Därefter kallades han ”Buddha”, som betyder ”Den upplyste”. Buddha ägnade resten av sitt liv åt att förklara sina upptäckter för andra så att alla kunde befrias från lidande. Han sammanfattade sin lära i en enda lag: Lidande framspringer ur begär; det enda sättet att helt befrias från lidande är att helt befrias från begär; och det enda sättet att befrias från begär är att öva medvetandet att erfara verkligheten så som den är.

Buddhisterna uppfattar denna lag, som kallas dharma eller dhamma, som en allmän naturlag. Att ”lidande framspringer ur begär” är alltså sant alltid och överallt, precis som e alltid är lika med mc2 i modern fysik. Buddhister är människor som tror på denna lag och gör den till en stödjepunkt för alla sina handlingar. Tron på gudar är däremot av underordnad betydelse för dem. De monoteistiska religionernas första princip lyder: ”Gud existerar. Vad vill han av mig?” Buddhismens första princip lyder: ”Lidandet existerar. Hur undkommer jag det?”

Buddhismen bestrider inte existensen av gudar – de beskrivs som mäktiga varelser som kan bringa regn och segrar – men de påverkar inte lagen att lidandet framspringer ur begäret. Om en människas medvetande är fritt från begär kan ingen gud vålla henne elände. Omvänt, så snart begär uppstår i en människas medvetande kan inte alla gudar i universum rädda henne från lidande.