Stora hjärnor = Stora problem

Makt & fantasi

Stora hjärnor = Stora problem

 

Under en vandring i Östafrika för 2 miljoner år sedan hade vi kunnat träffa på en välbekant ensemble av mänskliga rollfigurer: oroliga mödrar med spädbarn i famnen och klungor av sorglösa barn som lekte i leran, upproriska ungdomar som protesterade mot samhällets normer och trötta åldringar som bara ville bli lämnade ifred, machomän som slog sig för bröstet för att imponera på traktens snygging och visa gamla matriarker som redan hade sett allt. Dessa tidiga människor älskade, lekte, knöt vänskapsband och stred om makt och status – men det gjorde också schimpanser, babianer och elefanter. Det var inget särskilt med dem. Ingen, allra minst människorna själva, hade en aning om att deras ättlingar en gång skulle gå på månen, klyva atomen, knäcka den genetiska koden och skriva historieböcker. Det viktigaste att känna till om de tidiga människorna är att de var betydelselösa djur som inte påverkade sin omgivning mer än gorillor, eldflugor eller maneter.
En annan viktig sak man bör veta om förhistoriska människor är att det fanns många olika arter av dem. Förmodligen hör alla som läser detta till arten Homo sapiens - vilket på latin betyder, klok man. Under lång tid föredrog Homo sapiens att betrakta sig som en varelse som var skild från djuren och inte hade några syskon eller kusiner, och viktigast av allt, inte några föräldrar. Men faktum är att en gång i tiden fanns det många olika arter av människor utöver Homo sapiens, såsom Homo neanderthalensis, populärt kallad "neandertalmänniskan"; Homo erectus, "Upprätt man", Homo soloensis och Homo floresiensis. Nästan varje år räddar vetenskapsmän ett annat förlorat syskon från att falla i glömska. År 2010 räddades ännu ett av våra syskon från glömskan när forskare som gjorde utgrävningar i Denisovagrottan i Sibirien hittade ett fossiliserat fingerben. Genetisk analys visade att fingret tillhörde en dittills okänd människoart, som fick namnet Homo denisova.

Det är ett vanligt misstag att tro att dessa arter ingår i en rak utvecklingslinje där ergaster gav upphov till erectus, erectus gav upphov till neandertalarna och neandertalarna utvecklades till oss. Denna linjära modell ger felaktigt intrycket att de olika arterna bebodde jorden bara en i taget, och att alla de tidigare arterna bara var äldre modeller av oss. Sanningen är att från omkring 2 miljoner år före nutid till ungefär 10 000 år före nutid befolkades världen samtidigt av flera människoarter. Och varför skulle det inte ha varit så? I dag finns det ju många arter av rävar, björnar och grisar. Världen för 100 000 år sedan var hem för minst sex olika människoarter. Att vi nu är unika, medan vårt förflutna var artrikt, är det anmärkningsvärda – och kanske komprometterande.
Trots många skillnader har alla människoarter ett antal gemensamma utmärkande egenskaper. Det mest påfallande är att människan har betydligt större hjärna än andra djur. Däggdjur med en vikt på 60 kilo har en genomsnittlig hjärnstorlek på 200 kubikcentimeter. De tidigaste männen och kvinnorna, för 2,5 miljoner år sedan, hade hjärnor på cirka 600 kubikcentimeter. Moderna sapiens ståtar med en hjärna på mellan 1 200 och 1 400 kubikcentimeter. Neandertalarnas hjärnor var ännu större. Att evolutionen skulle främja större hjärnor kanske framstår som självklart. Vi är så förtjusta i vår höga intelligens att vi tror att när det handlar om tankekraft måste mer vara bättre. Men om det hade varit så skulle kattfamiljen också ha gett upphov till katter som kunde räkna. Varför är Homo det enda släktet i hela djurriket som har fått sådana rymliga hjärnkontor?
Faktum är att en stor hjärna tar en mycket stor del av kroppskrafterna i anspråk. Den är inte lätt att bära omkring, särskilt inte när den är innesluten i en tjock skalle. Och det kostar en hel del att hålla igång den. Hos Homo sapiens står hjärnan för bara 2–3 procent av den totala kroppsvikten, men den förbrukar 25 procent av kroppens energi när kroppen är i vila. Som jämförelse kräver apors hjärnor bara 8 procent av den energi som går åt vid vila. Tidiga människor betalade för sina stora hjärnor på två sätt. Dels fick de ägna mer tid åt att leta föda, dels förtvinade deras muskler. Likt en regering som omfördelar pengar från försvar till utbildning omfördelade människan energi från biceps till nervceller. Det är långt ifrån självklart att detta är en bra strategi för att överleva på savannen. En schimpans kan inte vinna en diskussion med en Homo sapiens, men den kan slita sönder människan som en trasdocka.
I dag ger våra stora hjärnor god avkastning eftersom vi kan producera bilar och gevär som gör att vi kan röra oss mycket snabbare än schimpanser och skjuta dem på säkert avstånd – i stället för att gå i närkamp med dem. Men bilar och gevär är sentida företeelser. I över 2 miljoner år fortsatte människans neurala nätverk att växa och växa, men trots det lyckades hon inte åstadkomma mycket mer än några flintknivar och spetsiga pinnar. Vad var det då som drev på utvecklingen av den stora människohjärnan under dessa 2 miljoner år? Vi vet uppriktigt sagt inte.
En annan egenskap som är unik för människan är att hon går upprätt på två ben. När man står upp är det lättare att spana efter villebråd eller fiender på savannen, och armar som inte behövs för förflyttning kan användas till annat, som till att kasta sten eller signalera. Ju mer dessa händer kunde göra, desto mer framgångsrika blev deras ägare, och därför ledde evolutionstrycket till en allt större koncentration av nerver och finjusterade muskler i handflatan och fingrarna. Det har resulterat i att människor kan utföra mycket invecklade uppgifter med händerna. Framför allt kan de framställa och använda sofistikerade redskap. Det första beviset för redskapstillverkning är 2,5 miljoner år gammalt, och arkeologer använder tillverkningen och användandet av redskap som kriterier för att identifiera tidiga människor.
Men det finns också nackdelar med att gå på två ben. Under miljontals år utvecklades våra primatförfäders skelett för att bära upp en varelse som gick på alla fyra och hade ett relativt litet huvud. Att anpassa sig till en upprätt kroppsställning var en tuff utmaning, särskilt när skelettet skulle bära upp ett extra stort kranium. Sin upphöjda blick och sina flitiga händer fick mänskligheten betala med ryggont och stela nackar.
Kvinnor betalade extra mycket. En upprätt gång krävde smalare höfter, vilket gjorde bäckenet trängre – och detta just när barnens huvud blev allt större. Kvinnor löpte därför stor risk att dö i samband med förlossningar. De som födde tidigare, när barnets hjärna och huvud fortfarande var relativt små och mjuka, klarade sig bättre och levde därför längre och födde fler barn. Detta ledde till att det naturliga urvalet främjade tidig födsel. Och jämfört med andra djur föds människor faktiskt bara ”halvfärdiga”, alltså när många av deras livsnödvändiga system ännu inte är färdigutvecklade. Ett föl kan trava omkring kort efter födelsen, och en kattunge lämnar sin mor för att söka föda på egen hand när den bara är några veckor gammal. Människobarn föds hjälplösa och är i många år beroende av de äldre när det gäller näring, skydd och inlärning.
Detta faktum bidrog i hög grad till både människans extraordinära sociala förmåga och hennes unika sociala problem. Ensamma mödrar kunde knappast få ihop tillräckligt med mat till sin avkomma och sig själva med en kull småbarn i släptåg. Att ta hand om barn krävde ständig hjälp från andra familje- och gruppmedlemmar. Det stämmer faktiskt att det krävs en by för att uppfostra en människa. Därför gynnade evolutionen dem som hade förmåga att knyta starka sociala band. Eftersom människan inte är färdigutvecklad när hon föds kan hon dessutom uppfostras och socialiseras i mycket högre utsträckning än alla andra djur. De flesta däggdjur kommer ut ur livmodern som glaserat stengods som tas ut ur en brännugn – om man försökte förändra dess form skulle det repas eller gå sönder. Människor kommer ut ur livmodern som smält glas ur en hytta. De kan snurras, sträckas ut och formas med en överraskande hög grad av frihet. Det är därför vi i dag kan fostra våra barn till kristna eller buddhister, kapitalister eller socialister, krigshetsare eller fredsälskare.
Vi utgår från att en stor hjärna, bruket av redskap, överlägsen inlärningsförmåga och komplexa sociala strukturer är enorma fördelar. Det verkar självklart att det är allt detta som har gjort människan till det mäktigaste djuret på jorden. Men trots dessa fördelar förblev människorna svaga och underordnade varelser under hela 2 miljoner år. För 2 miljoner år sedan var alltså människorna, trots sina stora hjärnor och skarpa stenverktyg, ständigt rädda för rovdjur, jagade sällan stora villebråd och överlevde framför allt på att samla växter och insekter, fånga små djur och äta kadaver som andra, mäktigare rovdjur hade lämnat efter sig.
Ett av de vanligaste användningsområdena för tidiga stenredskap var att krossa ben för att komma åt märgen. En del forskare tror att detta var vår ursprungliga nisch. Precis som hackspettar har specialiserat sig på att plocka insekter ur trädstammar specialiserade sig de första människorna på att få fram märg ur ben. Varför märg? Tja, föreställ dig att du ser en lejonflock döda och hugga in på en giraff. Du väntar tålmodigt tills de är mätta. Men det är fortfarande inte din tur, för nu kommer hyenorna och sjakalerna – som du inte gärna vill mucka gräl med – för att kalasa på resterna. Först när de är klara vågar du och din grupp närma er kadavret medan ni vaksamt ser er om åt höger och vänster – och sedan mumsar ni i er det enda ätbara som finns kvar.
Detta är en nyckel till förståelsen av vår historia och psykologi. Tills helt nyligen låg Homo stadigt parkerad i mitten av näringskedjan. Under miljontals år jagade människor smådjur och samlade det de kunde hitta, medan de hela tiden jagades av större rovdjur. Det var först för 400 000 år sedan som flera människoarter regelbundet började jaga större villebråd, och först de senaste 100 000 åren – under Homo sapiens uppgång – som människan tog språnget upp i toppen av näringskedjan.
Det spektakulära språnget från mitten till toppen hade enorma konsekvenser. Andra djur överst i pyramiden, som lejon och hajar, hade under miljontals år mycket långsamt utvecklats i riktning mot den platsen. Därmed kunde ekosystemet utveckla kontroller för att hindra lejon och hajar att ställa till med alltför stor förödelse. När lejonen blev dödligare blev gasellerna snabbare, hyenorna bättre på att samarbeta och noshörningarna ilsknare. Mänskligheten däremot, steg upp till toppen så snabbt att ekosystemet inte hann anpassa sig. Och människorna lyckades inte heller anpassa sig. De flesta rovdjur på planeten är majestätiska uppenbarelser. Miljontals år av herravälde har fyllt dem med självförtroende. I jämförelse framstår sapiens mer som en diktator i en bananrepublik. Vi, som nyligen var underdogs på savannen, är fulla av farhågor och ängslas över vår ställning, vilket gör oss dubbelt så grymma och farliga. Mycket historiskt elände, från blodiga krig till ekologiska katastrofer, är en följd av detta alltför snabba språng.