Den kapitalistiska läran

Pengar & Politik

Den kapitalistiska läran

Vi har redan sett att pengar är förunderliga eftersom de kan representera mängder av olika företeelser och konvertera vad som helst till nästan vad som helst. Men före den nya tiden var denna förmåga begränsad.
Oftast kunde pengar bara representera och konvertera nu existerande ting. Detta innebar avsevärda begränsningar av tillväxten eftersom det försvårade finansieringen av nya projekt.

Om du hade en dröm om att öppna ett bageri och inte hade några reda pengar skulle du inte kunna förverkliga din dröm. Utan bageri kan du inte baka kakor. Utan kakor kan du inte tjäna pengar. Utan pengar kan du inte bygga ett bageri. Mänskligheten satt i denna rävsax i tusentals år. Följden blev en djupfryst ekonomi. Vägen ut ur fällan upptäcktes först under den nya tiden, med uppkomsten av ett system som byggde på framtidstro. I detta system kom människor överens om att representera tänkta varor – varor som för närvarande inte existerar – med en särskild sorts pengar som kallades ”kredit”. Krediter gör det möjligt att bygga nutiden på framtidens bekostnad. De bygger på antagandet att våra framtida resurser säkert kommer att vara mycket större än de nuvarande. En mängd nya och underbara möjligheter öppnas om vi i dag kan bygga saker med hjälp av framtida inkomster.
Om krediter nu är så underbara, varför kom ingen på dem tidigare? Det gjorde man naturligtvis. Kreditarrangemang av det ena eller andra slaget har existerat i alla kända kulturer, åtminstone sedan det forna sumeriska riket. Problemet under tidigare epoker var inte att ingen hade kläckt idén eller visste hur den kunde användas. Men människor ville sällan ge mycket kredit eftersom de inte litade på att framtiden
skulle bli bättre än nuet. De trodde i allmänhet att svunna tider hade varit bättre än samtiden och att framtiden skulle bli sämre eller på sin höjd ungefär lika bra eller dålig. Uttryckt i ekonomiska termer trodde de att den totala mängden rikedom var begränsad eller rent av minskande. Människor tyckte därför att det var riskabelt att utgå från att de personligen, eller deras kungarike eller hela världen, skulle producera mer rikedom om tio år. Affärslivet framstod som ett nollsummespel. Ett visst bageris vinst skulle naturligtvis kunna öka, men bara på bekostnad av bageriet intill. Venedig kunde blomstra, men bara genom att Genua blev fattigare. Kungen av England skulle kunna berika sig, men bara genom att plundra kungen av Frankrike. Man kunde dela på kakan på olika sätt, men den blev aldrig större. Detta är skälet till att många kulturer drog slutsatsen att det är syndigt att tjäna högvis med pengar. Som Jesus sa: ”Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike” (Matteus 19:24). Om kakan alltid är lika stor och jag tar en större bit, måste jag ha tagit av någon annan. De rika var tvungna att sona för sina ogärningar genom att ge något av sitt överflöd till välgörenhet.

Om den globala kakans storlek var oförändrad, fanns det inga marginaler för krediter. Krediterna är skillnaden mellan dagens kaka och morgondagens. Om kakan är lika stor, varför ge kredit? Det vore en oacceptabel risk om man inte tror att den bagare eller kung som bad om pengar kan sno åt sig lite från konkurrenten. Därför var det svårt att få lån i den förmoderna världen, och de lån som gavs var vanligen små, kortfristiga och till hög ränta. Det blev därför svårt för en entreprenör att öppna ett nytt bageri, och de kungar som ville bygga slott eller föra krig hade inget annat val än att skaffa de nödvändiga medlen genom höga skatter och pålagor. Det gick bra för kungar (så länge undersåtarna höll sig lugna), men en kökspiga som hade stora planer på ett bageri och ville ta sig upp i världen kunde i allmänhet bara drömma om rikedom medan hon skurade golvet i det kungliga köket.

Det var en lose-lose-situation. Eftersom krediterna var begränsade blev det svårt att finansiera nya företag. Eftersom det skapades få nya företag växte ekonomin inte. Eftersom den inte växte antog folket att den aldrig skulle göra det, och de som hade kapital var obenägna att ge krediter. Stagnationen blev en självuppfyllande profetia. Sedan kom den vetenskapliga revolutionen och framstegstanken. Framstegstanken utgår från att om vi medger vår okunnighet och satsar på forskning kan saker och ting bli bättre. Denna föreställning uttrycktes också i ekonomiska termer. Den som tror på framåtskridande tror att geografiska upptäckter, tekniska innovationer och organisatoriska förbättringar kan öka den totala produktionen, handeln och välståndet. Nya handelsvägar över Atlanten kunde blomstra utan att ruinera de gamla vägarna i Indiska oceanen. Nya varor kunde produceras utan att produktionen av de gamla minskade. Man kunde till exempel starta ett bageri specialiserat på chokladkakor och croissanter utan att bagerier som var inriktade på matbröd gick omkull. Alla kunde helt enkelt utveckla nya smaker och äta mer. Jag kan bli rik utan att du blir fattig; jag kan frossa utan att du svälter ihjäl. Hela den globala kakan kan växa.

Under de senaste 500 åren har framstegstanken alltmer förstärkt framtidstron. Denna tro skapade krediter; krediterna ledde till verklig ekonomisk tillväxt; och tillväxten förstärkte framtidstron ytterligare och banade väg för ännu större krediter. Det hände inte över en natt – ekonomin var mer lik en bergochdalbana än en ballong. Men på lång sikt, med utjämnade gupp, är den allmänna riktningen otvetydig. I dag finns så mycket krediter i världen att stater, företag och enskilda lätt kan få stora, långsiktiga lån med låg ränta som med råge överskrider deras nuvarande inkomst.

Tron på en växande global kaka blev så småningom revolutionär. År 1776 gav den skotske ekonomen Adam Smith ut Nationernas välstånd, det förmodligen viktigaste ekonomiska manifestet någonsin. I åttonde kapitlet i den första delen framförde Smith följande nya argument: Om en hyresvärd, en vävare eller en skomakare har större vinst än han behöver för att försörja familjen, använder han överskottet till att anställa fler medhjälpare för att ytterligare öka vinsten. Ju större vinst, desto fler medhjälpare kan han anställa. Därav följer att en ökning av privata företagares vinst är grunden för en ökning av det gemensamma välståndet.

I dag kanske detta inte framstår som särskilt originellt, eftersom vi alla lever i en kapitalistisk värld som tar Smiths argument för givet. Vi hör dagligen variationer på detta tema på nyheterna. Men Smiths påstående att det själviska begäret att öka den egna vinsten är grunden för gemensamt välstånd är en av historiens mest revolutionerande idéer – revolutionerande inte bara ur ett ekonomiskt perspektiv, utan än mer ur ett moraliskt och politiskt. Smith säger faktiskt att girighet är något gott, och att jag genom att bli rikare främjar allas välgång, inte bara min egen. Egoism är altruism.

Smith lärde människor att tänka på ekonomi som en win-win-situation, där min vinst också är din vinst. Inte bara så att vi båda kan få en större kakbit, utan storleksökningen av din bit beror på förstoringen av min. Om jag är fattig kommer du också att vara fattig, för jag kan inte köpa dina varor eller tjänster. Om jag är rik kommer du att bli rikare eftersom du nu kan sälja något till mig. Smith bestred den traditionella motsättningen mellan rikedom och moral och öppnade porten till Guds rike för de välbeställda. Att vara rik är att vara moralisk. I Smiths berättelse blir människor inte rika genom att utplundra sina medmänniskor, utan genom att öka hela kakans storlek. Och alla har fördel av att kakan växer. De rika är följaktligen de nyttigaste och mest välgörande samhällsmedlemmarna, eftersom de till allas fromma får välståndets hjul att snurra.